CC BY
29
UDC 81-24
Sofia Pereswetoff-Morath
Uppsala universitet
FINNS DET RUNOR PÄ NÄVERREMSAN FRÄN SMOLENSK?*
Artikeln behandlar en näverremsa frän Smolensk (daterad till 1100-talet) som enligt E. A. Mel'nikova (1984) och S. L. Nikolaev (2017) innehäller skandinaviska runor frän den yngre runraden. Mel'nikovas läsning och tolkning har blivit accepterade i forskningen i Ryssland men ifrägasatta av runologer i Norden. Av denna anledning har inskriften pä näverremsan frän Smolensk t.ex. inte blivit inkluderad i Samnordisk runtextdatabas. Nikolaev har nyligen anslutit sig till Mel'nikovas mening att näverremsan innehäller skandinaviska runor; han ger emellertid en läsning och tolkning till inskriften som skiljer sig kraftigt frän Mel'nikovas. Författaren till denna artikel har undersökt föremälet in situ med hjälp av stereomikroskop och redovisar sina iakttagelser i detalj. I artikeln diskuteras Mel'nikovas och Nikolaevs läsningar, och argument framförs för att de ristade linjerna pä näverremsan varken kan betraktas som runor eller som nägon annan form av skrift.
Nyckelord: runor, runliknande tecken, tvivelaktiga runinskrifter, runinskrifter pä lösföremäl, näver, läsning och tolkning av runinskrifter.
Sofia Pereswetoff-Morath
Uppsala university
ARE THERE RUNES ON THE BIRCH BARK STRIP FROM SMOLENSK?
The subject of the present article is a 12th-century strip of birch bark from Smolensk, which, according to E. A. Mel'nikova (1984) and S. L. Nikolaev (2017), is inscribed with Scandinavian runes of the younger Futhark. Mel'nikovas reading and interpretation have been accepted in Russian scholarship but viewed with scepticism by Scandinavian runologists. For this reason, the inscription on the birch bark strip from Smolensk has not been included in Samnordisk runtextdatabas, the database of Scandinavian runic inscriptions. In addition, Mel'nikova was recently joined in her opinion that the Smolensk strip bears Scandinavian runes by Nikolaev, though his reading and
* Författaren tackar Institutionen för Nordiska spräk vid Uppsala universitet för Otto von Friesens stipendium som möjliggjorde forskningen för denna artikel.
interpretation of the inscription is quite different from hers. The author of the present article has studied the subject in situ in a binocular microscope and gives a detailed account of her observations. In the article, Mel'nikova's and Nikolaev's readings are analysed and arguments are put forward to demonstrate that the lines on the bark strip can be accepted neither as runes nor as any other kind of writing.
Keywords: runes, runelike signs, questionable runic inscriptions, runic inscriptions on objects, birch bark, reading and interpreting runic inscriptions.
Der staaer f0lgelig blot nu tilbage, at de ... Lxrde ... erkjendeSandhedensMagt og tilstaae at have feilet.
Et Slags Tr0st bliver det dem dog, at det er en Landsmand, der... har opklaret Tvivlene.
Jens Jacob Worsaae. 1844
INLEDNING: RUNAMO
I Runamo i Blekinge finns en häll med en diabasgang, som har manga naturliga sprickor. Länge, alltsedan Saxo Grammaticus' tid, misstogs dessa för runor och de gav därigenom till och med platsen dess namn. Under seklernas gang har flera sprakforskare givit sig pa dessa sprickor och presterat saväl runologiska läsningar som tolkningar, bl.a. Ole Worm 1643, Erik Julius Björner 1748, Nils Reinhold Brocman 1762, Finn Magnusen (Finnur Magnusson pa isländska) 1834 och senast Barry Fell 1987 [Kjems, 2006, s. 12, 22-23, 51, 144]. Mest anmärkningsvärt är att Finn Magnusen 1841 publicerade en 743 sidor lang undersökning Runamo og runerne, där han utvecklade sin tolkning av Runamoinskriften: denna visade sig vara en besvärjelse (i versmattet
Fig. 1. J. J. Worsaaes teckning av Runamoinskriften (1844). Reproducerad fran [Kjems, 2006, s. 116]
galdralag) till de fornnordiska gudarna för kung Harald Hildetands seger i striden vid Bravalla. 1844 undersökte emellertid arkeologen Jens Jacob Worsaae hällen, och han kunde i ett övertygande arbete visa att "runorna" i fraga inte var annat än naturbildade sprickor i diabasen [Kjems, 2006, s. 104-112]. Detta skulle bli en lärdom inte endast för Magnusen, utan ocksa för kommande seklers runologer. Vi far inte glömma att vissa naturligt uppkomna linjer i olika media kan se ut som runor och lura det läsande och tolkande ögat.
NÄVERREMSAN FRÂN SMOLENSK: DESS LÄSNINGAR OCH TOLKNINGAR
Föremalet för denna artikel är en liten remsa av näver som ansetts innehalla runor fran den yngre vikingatida 16-typiga runraden och som hittades under arkeologiska utgrävningar i Smolensk ar 1968. Den förmodade inskriften pa näverremsan (jag väljer avsiktligt att inte kalla föremalet för näverbrev) har tolkats av Elena Mel'nikova i artikeln Avdusin & Mel'nikova [Avdusin, Mel'nikova, 1984] samt i ytterligare tva arbeten Mel'nikova [Mel'nikova, 1987; 2001]; det senare innehäller samma text som Avdusin & Mel'nikova [Avdusin, Mel'nikova, 1984]. Nyligen presenterade Sergej Nikolaev ytterligare ett tolkningsförslag [Nikolaev, 2017, s. 18, fn. 35].
Näverremsan kom med Mel'nikovas tolkning att inga i den stora katalogen Меч и златник [Mech i zlatnik, s. 235]1. Denna producerades för en utställning tillägnad 1150-arsjubileet av det ryska rikets tillkomst, som pagick i Moskva mellan 1 november 2012 och 28 februari 2013. Jag undersökte föremalet i början av mars 2013 i samband med att utställningen skulle plockas ned; detta skedde pa Statens historiska museum (GIM) i Moskva, där föremalet nu förvaras under inventarienummer 108043/1 оп. B. 2648/12. Undersökningen företog jag tillsammans med tva andra runologer, James Knirk och Jonas Nordby fran Runearkivet i Oslo. Vi undersökte remsan i stereomikroskop var och en för sig och diskuterade sedan vara observationer med varandra.
Vad vi iakttog var ett komplicerat fall: vissa linjer pa föremalet kunde likna runor, men bara sadana runor som lätt kan uppsta av sig själva,
1 I katalogen [Mech i zlatnik, 2012, s. 235] aterges fotografiet av näverremsan upp-och-nedvänt i fôrhâllande till Mel'nikovas teckning.
2 Inventarienumret i [Mel'nikova, 2001, s. 207] 108840, on. 2648, torde alltsa vara föraldrat.
när man ristar vertikala och diagonala streck av olika storlek (sâsom I eller kortkvistrunorna 1 eller Г), medan andra linjer överhuvudtaget inte liknade nâgra skandinaviska runor. Den gav sâledes inte intrycket av att vara en äkta runinskrift. Mânga runor frân den 16-typiga runraden är mycket enkla till sin uppbyggnad (framför allt gäller detta kortkvistrunor), och det är därför grundläggande att i en inskrift av osäker karaktär identifiera minst en runa som inte kunnat uppstâ spontant, t.ex. Y, t>, 1= eller t. Sâdana runor kan kailas diagnostiska (jmf hur Barnes och Page [Barnes, Page, 2006, s. 53-56] använder termen diagnostiska runor för att bestämma till vilken av de 16-typiga runraderna en viss inskrift kan föras). Om detta problem har jag skrivit även i ett rysksprâkigt arbete [Dorofeeva, Steblin-Kamenskaia, s. 160]. Mel'nikovas och Nikolaevs publicerade läsningar innehâller förvisso ett par sâdana diagnostiska runor, men till dessa läsningars riktighet kommer jag att ha anledning att âterkomma nedan.
Pâ grund av risken med spontant uppkomna "runor" är det av största vikt att inte dra förhastade slutsatser om att en inskrift som visserligen kanske saknar säkra runor âtminstone innehâller sâ kallade runliknande tecken. I min doktorsavhandling [Pereswetoff-Morath, 2017a, s. 61] de-finierar jag detta begrepp pâ följande sätt: "Med termen runliknande tecken menas vanligen skrivtecken som har till uppgift att likna runor men som samtidigt inte är runor. Dessa kan bara uppkomma i miljöer där runskrift är känd, och det anses vanligen att upphovspersonerna till sâdana runliknande tecken försökte efterlikna runor utan att behärska dem (det senare är synnerligen svârt att bevisa)." Frân Smolensk känner vi för tillfället inte till nâgra säkra runinskrifter, och detta bör skapa en initial "tröghet" innan mindre säkra inskrifter accepteras.
Elena Mel'nikovas [Melnikova, 2001, s. 207-209] translitterering, normalisering och översättning av linjerna pâ näverremsan frân Smolensk är:
uiskaR tofe rimj [эе|п
Viskarr (Visgeirr) tok rima pann
Вискар (Висгейр?) взял (приобрел) этот участок земли
Pâ svenska blir hennes tolkning: 'Viskarr (eller Visgeirr) tog detta stycke land'. Det finns ingen anledning att diskutera tolkningen innan man kunnat visa att läsningen är korrekt; jag vill ändâ kort notera att ordet rimi m. inte gärna kan översättas som 'участок земли' ('stycke
land', 'jordlott'). Fritzners ordbok [1896, s. 113]) över det fornisländska spräket översätter ordet rimi m. till bokmäl som 'Jordryg, langstrakt Forh0ining i Terrsnet eller Lendet', och i Norron ordbok [Heggstad et al., 1997, s. 345] anges de nynorska översättningarna 'rinde, jordrygg'. Ordet är alltsä en beteckning för en mycket specifik terrängformation, där jorden gär upp i en läng och smal upphöjning, inte en allmän landlott. Jag är vidare skeptisk till att förklara formen rimi (för det förväntade m. sg. ack. rima) som ett ristningsfel. Sädana lösningar mäste i möjligaste män undvikas, dä Svante Lagman övertygande visat att ristningsfel i det vikingatida runmaterialet förekommer betydligt mer sällan än man traditionellt har trott [Lagman, 1989, s. 27-37]. Det saknas ocksä en förklaring till varför dem. pron. sä 'denna, detta', som i m. sg. ack. blir pan(n), skulle äterges med diftongen /ei/, ^ein. Det finns inga andra exempel pä detta sätt att rista pan(n) i Lena Petersons Runordsregister [2006, s. 61], som innehäller minst tio säkra belägg pä ordet.
Sergej Nikolaev [Nikolaev, 2017, s. 18, fotnot 35] anger för det fö-
uis kaRtökr i m j, J> e i n.
t S 10 15
Fig. 2. Mel'nikovas teckning [2001, s. 207]. Man bör notera att författarens translitterering räkat förskjutas ett tecken ät höger
regivna näverbrevet följande translitterering, normalisering till fornisländska och översättning:
uiskaR tik usfruhaRusk[u]
Viskar tig husfruar Osku Виски-домохозяйки обвинение Оске
Om vi översätter tolkningen till svenska fär vi: 'husfrun Visks (fem. sg. gen.) anklagelse för Osk (fem. sg. dat)'. Meningen har en nägot be-synnerlig syntax som hade tarvat en kommentar. Det största proble-met är emellertid inte Nikolaevs tolkning utan hans läsning, som jag här tilläter mig att kort kommentera innan jag ger min läsningsrapport. Redan att läsa Y som en bindruna Tk är mycket svärt att försvara. Hur
kan vi i ett system som tilläter en sädan bindruna veta att det inte finns andra i-runor bakom inskriftens övriga huvudstavar: t.ex. varför inte läsaTsom bindrunan ft? Nikolaev föreslär vidare att s-runan i inskrif-ten har formen I, medan i-runan skiljs frän detta s genom sin lutning ät vänster \. Det bör päpekas att ingen känd runinskrift uppvisar nägot liknande; inte heller anger Nikolaev nägra exempel pä detta sätt att ät-skilja minimala grafiska par i runskrift eller i nägon annan skrift. I run-skrift används i själva verket aldrig lutningen av huvudstaven som ett distinktivt drag för att skilja graftyper ät. Nikolaev förklarar inte heller varför denna obelagda skriftförändring överhuvudtaget skulle behövas. Forskaren baserar sina iakttagelser pä fotografier, och sä vitt jag vet har han inte undersökt själva inskriften.
FÖRFATTARENS LÄSNINGSRAPPORT
I det följande kommenterar jag Elena Mel'nikovas och Sergej Nikolaevs läsningar i detalj. Den terminologi som används nedan dis-kuteras och preciseras i Dorofeeva & Steblin-Kamenskaia [Dorofeeva, Steblin-Kamenskaia, 2013, s. 160-161] och Pereswetoff-Morath [Pere-swetoff-Morath, 2017b, s. 7-9]. För att kunna diskutera Mel'nikovas och Nikolaevs läsningar, väljer jag att kalla de linjer de läser som en runa för ett tecken, trots att jag nedan kommer till slutsatsen att ristningslinjerna pä näverremsan inte tillhör nägon skrift.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
Fig. 4. Författarens teckning av näverremsan
Tecken 1 läser Mel'nikova och Nikolaev (vidare: EM resp. SN) som ett osäkert u. Enligt EM:s teckning skulle det snarare vara en fraga om en vänd u-runa med bistaven pa vänster sida om huvudstaven. I SN:s teckning, som vänligen tillställts författaren, är det fraga om en vanlig form. Jag ser spar av den "bistav" som EM avbildar, och även svaga spar av "huvudstaven", men de har alla en annan karaktär än de följande linjerna: de ser mer ut som svaga intryckningar i underlaget med ett annat föremal än vad övriga ristade linjer gör. Till skillnad fran vad fallet är med övriga tecken, har sparbotten i tecken 1 inte svartnat.
Tecken 2 är en lodrät linje, som EM och SN läser som en i-runa.
Tecken 3 är ocksa en lodrät linje som är svagt böjd i mitten och inte nar kanten. EM föreslar att det handlar om en kortkvistruna s som har formen I . Denna runa har emellertid normalt en kort stav, som börjar vid skriftytans övre kant och slutar i mittre delen av skriftytan, medan tecken 3 har en stav som slutar i skriftytans nederdel. Dessutom finns det andra tecken i inskriften vilkas huvudstavar inte nar till den nedre kantlinjen, t.ex. tecknen 14 och 15, som EM läser som e resp. i, utan att kommentera det egendomliga i att de inte nar kanten pa samma sätt som tecken 3. Även SN menar att detta tecken kan läsas som s, men föreslar inte att det skulle vara fraga om om en kortkvistruna s med överlang stav. Som vi sett ovan, menar SN att s och i skiljs at genom att i-runan lutar at vänster, medan s-runa har samma form utan lutning. Tecken 3 är emellertid svagt lutat at vänster pa samma sätt som tecken 2 (se figur 3 och 4), vilket SN läser som i. Inte ens med SN:s förklaring kan jag därför första av vilken anledning han läser tecken 3 som s.
Tecken 4 läser bade EM och SN som k, men "bistaven" pa höger sida torde knappast vara ristad, utan ser ut som en smal avtryckning av icke-ristad karaktär.
Tecken 5 läser bägge forskarna som a, men den linje som de uppfattar som en helt kort bistav pa huvudstavens vänsta del torde inte vara avsiktligt ristad. Den ser ut som en tillfällig avtryckning av icke-ristad karaktär.
Tecken 6 läser EM som A r. Jag ser emellertid inga spar av nägra bistavar i huvudstavens nedre del. Ocksa SN läser tecknet som r, men inte som en langkvistruna utan som en kortkvistruna ± . Problemet med denna läsning är att om kortkvistrunan ± r finns i inskriften, bör vi snarare förvänta oss en kortkvistruna I s i inskriften i stället för det märkliga s (I) som SN sätter i Opposition tili i-runan.
Tecken 7 uppvisar enligt min mening samma problem som de före-gäende i det att jag inte kan hitta den bistav pä vänster sida om huvud-staven som tilläter EM och SN att läsa runan som en kortkvistruna t.
Tecken 8 läser EM som bindrunan ok. Jag ser en linje som kan vara k-runans bistav, men jag kan inte se o-runans tvä smä bistavar. Det vore ocksä ovanligt att hitta en o-runa med bistavarna riktade upp till höger; en sädan form har i stället normalt kortkvistrunan b. SN vill läsa tecknet som bindrunan Tk. Min skepsis mot denna läsning har jag uttryckt ovan. Läsningen framstär som en ad fooc-lösning för att runorna tk inte skall stä initialt, en inledning som skulle ha varit omöjlig att tolka.
Tecken 9 fär av EM läsningen r; jag menar emellertid att de tvä linjer som bildar det förmodade r-et inte liknar nägon r-runa, utan snarare tvä separata linjer som lutar mot varandra. SN läser tecknet som u, vilket ter sig lika osannolikt.
Tecken 10 läser EM som i, medan SN läser det som s (I). Det osan-nolika i SN:s läsning har jag kommenterat ovan.
Tecken 11 fär av EM läsningen m, och jag konstaterar även här att jag inte ser m-runans bistavar (se figur 5). SN läser tecknet som f. Inte heller nägra f-bistavar är emellertid synliga pä huvudstavens högra sida.
Tecken 12 läser EM som i. SN läser det som ett osäkert r. Jag ser dock inga spär av nägra sädana bistavar pä detta tecken som hade kunnat möjliggöra läsningen r (se figur 5).
Tecken 13 vill EM läsa som Tecknets bistav ansluter dock inte till huvudstaven i dess nedre del, och avständet mellan huvudstaven och bistaven är för stort för att man skall ha skäl att misstänka att det handlar om en öppen bäge (se figur 5). EM hänvisar [2001, s. 208] till I. S. Johnsen för en liknande ^-runform men anger varken ärtal eller sida, varför jag inte kunnat kontrollera hennes jämförelsematerial. SN föreslär i stället att läsa tecknet som u. Pä vänster sida av huvudstaven ser man en tunnare linje som gär ned ät vänster och verkar ha tillfällig karaktär.
Tecket 14 vill EM läsa som en stungen i-runa. Jag menar dock att huvudstaven saknar säker stingning: man ser en liten fördjupning pä huvudstaven i dess nedre del, men denna är inte avsiktligt gj ort och liknar de smä fördjupningar som finns pä flera andra ställen pä näverremsan, bl.a. mellan tecknen 12 och 13 (se figur 5). SN läser tecknet som en osäker korkvistruna h (t), vilket inte heller är sannolikt pä grund av fördjupningens position och karaktär.
Tecken 15 läses av EM som i, medan SN läser det som ett a med tvä korta bistavar pä vänster sida. Jag vet inte varför bistavarna i SN:s teckning är tvä och inte en, om läsningen är a, och det kan vara överflödigt att säga att jag inte ser bistavarna i fräga. Läsaren kan i figur 4 konstatera att tecken 15 bestär av endast en lodrät linje.
Tecken 16 läser EM som n. Detta tecken delar samma öde som alla föregäende i det att jag inte ser den bistav pä n-runan som EM nämner. SN vill här läsa en kortkvistruna r, men man ser tydligt hur linjen gär ändä upp till övre kanten (se figur 5), varför läsningen ä är omöjlig.
Elena Mel'nikova [2001, s. 208] skriver att de resterande linjerna har kaotisk karaktär, och hon förser dem inte med nägon läsning. Sergej Nikolaev urskiljer ä sin sida namnet usk[u] i denna del av inskriften. Ocksä jag ser fyra linjer efter tecken 16, men inga av dessa kan läsas som runorna u, s eller k (se figurerna 3 och 4).
Fig. 5. Universitetet i Oslo, Kulturhistorisk museum (fotografiet taget av James Knirk & Jonas Nordby i mars 2013). Tecknen 10-16 imjßejn i Mel'nikovas läsning eller sfruhaR i Nikolaevs läsning. Bäda läsningar är högst osannolika
Mitt huvudsakliga problem med Mel'nikovas och Nikolaevs läsningar är att jag knappt kan finna nägon enda av de mänga bistavar som de tvä forskarna menar sig se. Även om man kan finna antydningar av vissa bistavsliknande linjer, förefaller dessa ha tillfällig och inte avsiktlig karaktär. Ett annat problem är linjernas utforming: som Jonas Nordby
var den forste att notera vid vär undersökning av remsan, är vissa linjer ristade nedifrän och upp, medan andra gär uppifrän och ned. Detta vore ett högst ovanligt drag för en runinskrift pä ett litet lösföremäl, där alla stavar brukar ristas uppifrän och ned (oavsett material). Ristningsrikt-ningen pä näverremsan framgär av de kilformade bottenspären: jämför t.ex. linjen i tecken 12 (se figur 5), som är ristad uppifrän och ned (v), med linjen i tecken 13, som gär nedifrän och upp (A).
SLUTSATS
Slutsatsen av den ovanstäende läsningsrapporten är att näverremsan inte innehäller nägra diagnostiska runor. De tre möjliga runformer som verkligen kan konstateras pä remsan, I, Y och fï, är sä enkla tili sin uppbyggnad att de kan lätt uppstä spontant (i synnerhet gäller detta I och Y). Jag vill säledes slä fast att tecknen pä näverremsan frän Smolensk inte är runor eller ens runliknande tecken (enligt den ovan givna definitionen). Tillhör dessa linjer överhuvudtaget nägot skriftsy-stem? Detta mäste jag starkt betvivla. Det bör noteras att man för nä-verbrev vanligen använder det mellersta skiktet av det yttre lagret bark. Den i detta arbete behandlade näverremsan bestär emellertid av det övre barkskiktet [Mech i zlatnik, s. 235], varför vi ser häl pä den plats där de sä kallade lenticellerna (barkporer som manifesteras som svarta och bruna streck) skulle ha funnits. Linjerna pä remsan är otvivelak-tigt ristade, men de tillhör knappast nägot skriftsystem. De kan ha va-rit ristarens sätt att träna sin hand, pröva ett nytt ristningsvertyg eller kanske nya ristningstekniker (uppifrän och ned och nedifrän och upp?) eller material (det övre skiktet näver?).
Det är alltid träkigt att behöva beröva forskningen en runinskrift, sä mycket mer när det är fräga om en sä unik inskrift som näverremsan frän Smolensk hade kunnat erbjuda. Jag vill emellertid päminna om att det sä sent som 2013 gjordes ett nytt runfynd i Novgorod [Dorofeeva, Steblin-Kamenskaia, 2013; Steblin-Kamenskaia, 2014], och vi kommer säkert att se nya runfynd göras i Ryssland. Dock är det av största vikt att redan frän början behandla sädant material med större metodologisk stringens3 och större försiktighet än vad som hittills varit fallet.
3 Om läsnings- och tolkningsmetoder skriver jag närmare i en rysksprâkig artikel [Steblin-Kamenskaia, 2013, s. 252-253].
REFERENCES
Avdusin D. A., Mel'nikova E. A. Smolenskie gramoty na bereste (iz raskopok 1952-1968 gg.) [Birch bark letters from Smolensk (from the 1952-68 excavations)]. Drevneishiegosudarstva na territorii SSSR, 1984. Moscow, 1985. 208 p. (In Russian)
Barnes M., Page R. I. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Uppsala, 2006. 453 p.
Dorofeeva T. S., Steblin-Kamenskaia S. I. Novaia nakhodka priveski-amuleta s ru-nicheskimi znakami na Gorodishhe pod Novgorodom [New find of an amulet pendant with runic signs from Gorodishche near Novgorod]. Arkheologiche-skie vesti, issue 19. St. Petersburg, 2013, pp. 159-175. (In Russian)
Fritzner J. Ordbog over Det gamle norske Sprog. Bd. 1-3: Kristiania, 1886-1896. Bd. 4: Rettelser och tillegg. Med Finn H0dnebo. Oslo, 1972.
Heggstad L., H0dneb0 F., Simensen E. Norren ordbok. 4. utgäva av Gamalnorsk ordbok ved H^gstad og Torp. Oslo, 1997. 518 s.
Kjems R. Runamo: skriften der kom oggik. H0jbjerg: Hikuin, 2006. 168 s.
Lagman S. Till försvar för runristarnas ortografi. De vikingatida runinskrifter-nas kronologi. En presentation och nägra forskningsresultat. Uppsala, 1989, s. 27-37.
Magnusen F. Runamo ogrunerne. Kj0benhavn, 1841. 743 s.
Mech i zlatnik. K 1150-letiiu zarozhdeniia Drevnerusskogo gosudarstva: Katalog vystavki. [The Sword and the Gold Coin. On the Occasion of the 1150th Anniversary of the Birth of the Old Rus' State: An Exhibition Catalogue]. Compiled by D. V. Zhuravlev, V. V. Murasheva. Moscow, 2012. 320 p. (In Russian)
Melnikova E. A. Scandinavian Runic Inscriptions in the USSR. New Finds. Runor och runinskrifter. Föredrag vid Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademi-ens symposium 8-11 september 1985. Stockholm, 1987, pp. 163-173.
Mel'nikova E. A. Skandinavskie runicheskie nadpisi: Novye nakhodki i interpreta-cii. [Scandinavian Runic Inscriptions: New Finds and Interpretations]. Moscow, 2001. 442 p. (In Russian)
Nikolaev S. L. K etimologii i sravnitel'no-istoricheskoi fonetike imen severo-germanskogo (skandinavskogo) proishozhdeniia v Povesti vremennykh let. [On the etymology and comparative historical phonetics of North Germanic (Scandinavian) names in the Primary Chronicle]. Voprosy onomastiki, 2017, vol. 14, no. 2, pp. 7-54.
Pereswetoff-Morath S. Vikingatida runbleck. Läsningar och tolkningar. Uppsala, Uppsala universitet Publ., 2017a. 336 s.
Pereswetoff-Morath S. Vikingatida runbleck. Katalog. Uppsala, Uppsala universitet, 2017b. 203 s. Available at :https://www.dropbox.com/s/hpm8j8fl11cf0hk/ Katalog_Vikingatida%20Runbleck%20%28minskad%20storlek%29.pdf?dl=0 (accessed: 14.08.2017).
Peterson L. Svenskt runordsregister, tredje reviderade upplagan. Uppsala, 2006. 94 s. Available at: http://www.rattsatt.com/rundata/Runordsregister.pdf (accessed: 14.08.2017).
Steblin-Kamenskaia S. I. Nekotorye metodologicheskie problemy chteniia i tolko-vaniia runicheskoi nadpisi Staroladozhskogo amuleta. [Some methodological problems with readings and interpretations of the runic inscription on the Old Ladoga pendant]. Staroladozhskii sbornik, issue 10. St. Petersburg, 2013, pp. 247-265. (In Russian) Steblin-Kamenskaia S. I. Runicheskaia nadpis' na priveske-oselke: razbor sloz-hnostei, sviazannykh s ee chteniem i transliteraciei. [A runic inscription on a pendant-touchstone: analysing problems concerning its reading and transliteration]. Arkheologiia i istoriia Pskova i Pskovskoi zemli, issue 29. St. Petersburg, 2014, pp. 259-265. (In Russian) Samnordisk runtextdatabas. Available at: http://www.nordiska.uu.se/forskn/sam-
nord.htm (accessed: 14.08. 2017). Worsaae J. J. A. Runamo ogBraavalleslaget. Et Bidrag til archœologisk Kritik. Kj0-benhavn, 1844. 38 s.
For citation: Pereswetoff-Morath S. Are there runes on the birch bark strip from Smolensk? Scandinavian Philology, 2017, vol. 15, issue 2, pp. 181-192. https://doi.org/10.21638/11701/spbu21.2017.202
Sofia Pereswetoff-Morath
PhD in Scandinavian Philology, Uppsala University, Box 527, 751 20 Uppsala, Sweden, E-mail: [email protected]
Received: 22.06.2017 Accepted: 12.08.2017
